Hur den färdiga bilden såg ut berodde förr till största delen på filmtyp och objektivet. De tidiga zoom-objektiven hade oftast dålig skärpa och kontrast. För svart-vitt hade framkallning och kopiering stor inverkan och för negativ färg det labb man anlitade. För diafilm är skillnaden efter många år markant och här är både filmfabrikat och framkallning avgörande för lagringsbeständighet. I efterhand ångrar jag att jag inte skaffade en Rolleiflex i stället för att lägga pengar på småbildsutrustning. Till och med bilder tagna med en antik Rolleicord är vida överlägsna alla 24x36.

Skillnaden mellan olika typer av digitalkameror är på sätt och vis jämförbar. Här har sensorn tagit över filmens roll och det viktiga här är sensorns fysiska storlek, inte hur många pixlar man lyckats packa in. Min första digitalkamera Canon S30 gav naturligtvis inte den upplösning som man kräver idag med sina 3,2 MP, men det räckte i alla fall till 18-24 format. Den presterade dessutom RAW-filer, en finess som få kompaktkameror har idag. Nästa kompakt sedan S30 lagt av blev Nikon Coolpix P5100.

Jämfört med min första digitala systemkamera, Konica-Minolta 7D gav P5100 betydligt större filer, men eftersom sensorn är mindre så blir bildresultatet ändå inte i nivå med den större kameran. Båda besvärades av brus vid höga ASA-tal. Nikon-kamerans bildskärpning är alldeles för aggresiv trots att jag justerat ner den maximalt och vid sämre ljus får man färgade konturer i bilden. Det är en bieffekt av för många pixlar på en för liten sensor. (Läs mera här) Annars var det en behändig kamera som hade anti-skak och genomsiktssökare,

I Minoltan går både skärpa och kontrast att påverka genom kamerainställningar och på så sätt kan man själv bestämma hur även JPEG-filerna ska se ut vid efterförljande bildbehandling. Kameran exponerar med prioritering på högdagrarna vilket är vad en digitalkamera bör göra.

Den stora Dynax krävde väska för att tas med men den lilla Coolpix kunde hänga om halsen under jackan vilket är speciellt viktigt när det är kallt på vintern. Idealet är en kamera som är både bärvänlig och ger bra bildkvalitet. De kompakta, spegellösa systemkamerorna ger den möjligheten. I valet mellan fabrikaten valdes 4/3-firnatet bort och möjligheten till vidvinkel fällde avgörandet.Sony NEX kompakta 16 mm objektiv motsvarar 24 mm i "småbildsformat" och med tillsatsobjektiv kommer man ner till 18 mm. Ekonomin spelade roll också - NEX C3 med 18-55 och 16 mm såldes i paket för 5.000:-.

Jag har nu använt min NEX C3 ett par år och är mycket nöjd med bildkvaliteten, speciellt med standardzoomen SEL 1855 som motsvarar ungefär 28-85 mm "fullformat". 16 mm-objektivet håller inte riktigt samma klass och skillnaden mot 18 mm är ju så liten att man kanske kunde vara utan det. Men nu ingick det i Sonys "kit" och kan som sagt kombineras med en tillsats som på bilden ovan.Bildresultatet till höger.

Dessutom blir kameran med 16 mm betydligt kompaktare, nästan fickformat. En nackdel med NEX C3 är att det är lätt att komma åt knappen för Meny som sitter just där man normalt håller höger tumme. Menysystemet är dessutom lite snårigt, men jag kör mest med automat allt och RAW. Funktionen för panoramabilder fungerar fint och är kul att använda ibland.

Det som saknades i min NEX-utrustning var ett teleobjektiv, så SAL 55200 låg på önskelistan. Priset låg som lägst runt 2.200:-. Av en tillfällighet råkade jag se att den nya (hösten 2013) A-3000, även kallad ILCE 3000, såldes i paket med en 55-200 för 4.500:-. Det blev affär direkt, men vad fick jag då för de 2.300:- som själva kameran betingade? Förutom ännu ett 18-55, fast svart, en NEX inbyggt i ett plastskal som ser ut som en normal spegelreflexkamera. Kunder som inte är speciellt pålästa tycker att NEX är för mycket lik en kompaktkamera och vill ha något som ser proffsigare ut. Detta gäller speciellt den amerikanska marknaden där NEX sålts sämre än i övriga världen. Men 3000-modellen slog inte speciellt bra där heller så den har nu utgått.

Vad får man i förhållande till en NEX 3? Framförallt en sensor med 20,1 MP i stället för 16 och en digital sökare som visserligen är undermålig men ändå är bättre än ingen alls. Dessutom inbyggd blixt, blixtsko och en funktionsratt. Det större kamerahuset ger möjlighet till bättre grepp och som helhet balanserar den bättre med teleobjektiv. Slutarljudet är mer dämpat än på C3 som är ganska högljudd. Den väger ungefär hälften av min gamla Dynax som man inte bär runt halsen under längre tid.

När Nikon 1 J3 såldes för samma pris som en enkel kompktkamera passade jag på att skaffa en "fickkamera" med bättre bildkvalitet än min gamla Nikon Coolpix. Skillnaden i storlek på kamerahuset är inte så stor men objektivet sticker ut längre såklart. Dock inte så mycket som på min Sony NEX som har ungefär samma storlek på huset. Observera att mitt ex av J3 har det 11-27,5 mm objektiv som normalt satt på J2. När J3 kom fick den tillbaka 10-30 mm objektivet och 11-27,5 satt på den enklare S-modellen. Skillnaden är att 10-30 förutom det större zoomomfånget har bildstabilisering. Men samtidigt är det större så det krävs större ficka. Alla andra egenskaper är identiska. Sony C3 med 16 mm objektiv är faktiskt mindre, men att gå omkring med en fast 24: a är lite begränsande.

När det gäller bilar heter det att "there is no substitute for cubic inches" och samma gäller sensorstorlek. Nikon ville göra en kamera som klarade snabba bildsekvenser och den är idealisk för att plåta barn och hundar i bra ljus. Därför valde man en 1 tums sensor som man bedömde bra nog för de flesta amatörer. Om man bara anpassat priset därefter från början i stället för att rea i efterhand hade allt varit gott och väl - Nikon 1 presterar bra när solen skiner. Problemet är att i sämre ljus tar den i JPEG-läge bort så mycket brus att detaljer försvinner. Det är alltså nödvändigt att alltid fota i RAW vilket egentligen inte är något problem om man är lite händig med dator.

Uppdaterat

Minoltan är nu definitivt pensionerad trots att den ännu fungerar. Men problem med filformat i RAW och "svarta bildsyndromet", dvs första bilden när man satt igång blir svart och man får starta om för att få bild, gjorde att jag till slut gav upp. I stället har jag nu en Sony A7 som ergonomiskt är underlägsen men bildmässigt långt överlägsen - den är ju trots allt tio år yngre.

Kit-zoomen som såldes med NEX-kamerorna och A3000 18-50 tillhör de bättre i sin kategori, men känns rätt stor på de mindre modellerna. Sony ersatte den med smidigare 16-50 PZ . För att komma åt det för en rimlig peng köpte jag en NEX-3N begagnad. 3N är ju en efterföljare till C3 och är nästan lika liten men har bättre grepp och inbyggd blixt som gör att den känns klart mer användbar. C3 har alltså utgått och min Nikon 1 har gått samma väg. Sonyn har bättre dynamiskt omfång och skillnaden i storlek är ganska liten.

Trots att jag nu äger fyra Sonykameror och ett tiotal objektiv till dem så händer allt som oftast att jag är utan kamera när ett motiv dyker upp. Då får det duga med telefonen som inte ger samma upplösning, men är tillräckligt bra för bilder som ska läggas ut på Facebook eller här på Fotosidan.